Ja, ni ska veta att jag ivrigt försökte publicera det där ”vi tog oss till Chicago med flyget i behåll, avgång snart”-inlägget, men på flygplatsen fanns då ingen wifi-givmildhet. Samtliga resenärer tog sig hem lyckligt och utan större förluster än en tenortrumhinna, men det är väl smällar man får ta om man vill vara på topp (krya på dig, Erik).
Jag lyckades dock teckna ned några ord under dagen 28 februari:
(lokal tid: 14.33)
Pömsighet. Uppsala domkyrkas goss- och flickkör är på väg mot Chicago i buss. Inte särskilt många var intresserade av att sova sista natten här i USA, och någon timme innan högmässan i morse fanns det ungefär lika mycket liv i kören som det finns salmbärssylt i en hälleflundra. Icke desto mindre höjde sig kören avsevärt och de positiva orden från församlingen fullkomligen haglade efteråt. Jag fick själv höra säkert femton varianter av ”that was wonderful, thank you so much”.
Just i detta nu sover 60% av bussen jag befinner mig i. Emellertid artade det sig som så att gosskörens SSQ och den yngre halvan av flickkören Anna befinner sig i samma buss, och en sådan kombination resulterar sällan i något som ens kommer i närheten av en lugn, vilsam och samfälld tystnad. Har man hamnat i bakre delen av bussen som bloggaren, är man således troligtvis ej en del av bussens sovande majoritet.
(lokal tid: 20.03)
Intagande av flottig mat och ett enerverande letande efter ett trådlöst nätverk som vill mig väl. På så vis beskriver jag gärna min senaste timme. Vi befinner oss alla på Chicago flygplats och från min nuvarande position ser jag korister som dricker kaffe, korister som shoppar godis, korister som sitter och pratar, samt en skurhink. Det verkar omöjligt att få till någon uppkoppling, men jag kan ju skriva att alla mår bra i alla fall, så att inte någon förälder ska behöva misstänka att de har varit och hämtat en dubbelgångare till sin telning på Arlanda när detta väl publiceras imorgon.
(23.04 den 1 mars, svensk tid)
Då så, får jag till slut lov att tacka för mig. Turnén är över och dess deltagare befinner sig numera i sina hem. USA-kören sjöng Down in the River to Pray vid intågandet till det snöstormiga fosterlandet, och kramar och blommor mötte dem vid utgången. Stort tack till familjen Hössjer, som förbarmade sig över bloggaren och skjutsade hem honom!
VIKTIGT MEDDELANDE:
Bloggen kommer inte att tas bort och vi väntar ytterligare en uppdatering. Dirigent Margareta Raab vill förmedla några ord här någon gång under de närmsta dagarna så håll utkik!
/Oliver Lindman