Igår var det hundra år sedan gosskören för första gången sjöng på gudstjänst här i domkyrkan.
Sverige hade klarat sig utan att dras in i första världskriget men folk hade lidit. Maten hade inte räckt.
Det hade varit hungerkravaller i flera svenska städer. 1918 var kriget slut. Först på sommaren 1920
hade äntligen den stora pandemin, Spanska sjukan, klingat av. Närmare 40 000 hade dött av
spanskan i Sverige. Väldigt många av dem var unga. När det blivit 1920 började man kanske våga
hoppas, lite, lite. Men då kom en svår depression istället med nästan 25 % arbetslösa.
Jag undrar hur olika gosskörsgrabbar då tänkte om livet och framtiden. Skulle det kunna bli bättre,
eller skulle det aldrig vända? Före kriget hade ju allt verkat så bra. Det skulle nog aldrig mer bli krig i
Europa. Alla var ju så upplysta. Så kom kriget och slakten. Och så spanskan. Och så en ekonomi som
bara blev sämre. Var grabbarna i gosskören rädda?
Det tror jag inte. De flesta av oss har ändå ganska lätt för att gilla läget och att försöka göra det bästa
möjliga av situationerna. Men vågade de hoppas att det skulle bli riktigt bra? Jag tror inte det. Vi
vågar ofta inte drömma, vågar inte hoppas. Vi undviker det för att inte riskera att bli besvikna… Men
utan hopp, utan drömmar, utan målsättning, kommer vi kanske bara halvvägs mot vad vi kunnat.
Det skulle bli bättre, hörde vi från profeten Hesekiel i dagens första läsning. Döda havet skulle få liv,
åtminstone ”där floden rinner ut kan allt leva”. Vattnet i floden skulle komma från det heliga berget,
från templet, och rinna ner österut i Fyris… nej i Jordandalen. Vi bör läsa det som bildspråk, men tack
vare att templet skulle finnas igen, som får symbolisera ett bra förhållande till Gud, så skulle allt
kunna bli friskare. Tänk om det är ett ord till oss nu, 2020, att om vi månar om vårt förhållande till
Gud, så får det följder för både oss själva, människorna omkring oss och för samhället? Tänk om det
är först när man fattar att det finns viktigare saker än att vara framgångsrikast eller tjäna mest, som
vi bidrar till samhällets hälsa? Tänk om det är när man kan prioritera mer som Jesus, som vi sjöng om
i andra psalmen nyss:
För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
För att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.
För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
Vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.
Allt kan bli bättre! Det är när man slutar att tro det som ingenting blir bättre. Kristi återkomst handlar
Domssöndagen om. Det är inte skräck utan hopp! Tänk på vad det stod i den andra texten vi hörde,
den från Första Korinthierbrevet: ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom
Kristus.” Det som menas med ”genom Adam” är alltså ”enligt de vanliga jordiska villkoren.” Ja, då ska
ju alla dö. Förr eller senare. Det kommer vi inte undan. Men genom Jesus Kristus ”skall också alla få
nytt liv”! Vågar man tolka det bokstavligt? Alla?! Det går inte så bra ihop med den tredje texten, den
om fiskarna och sorteringen av goda och dåliga, som tydligen Jesus sade liknar vad som ska ske vid
tidens slut. ”Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande
ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.”
Det stämmer inte alls med det där om hur allt ska bli friskt hos Hesekiel eller att alla skall få nytt liv
genom Kristus. Den där nätfiskeliknelsen känns mer som skräck än som hopp. Tänk om jag är en dålig
fisk? Då blir det skärselden för mig eller är det till och med helvetet?
Jag är en dålig fisk. Jag utgör en rätt stor belastning för jorden. Jag har väldigt lätt för att undvika att
rycka in, väldigt lätt för att ordna det bekvämt för mig själv, utan att vara till särskilt stor nytta för
samhället, särskilt nu sedan jag blivit pensionär. Jag har inte alltid talat sanning. Jag har inte låtit
sådant som Gud står för: Kärlek, närhet, sanning, ansvar, vara det viktigaste. Och vem är min Gud?
Min Gud och din Gud är det som är viktigast för oss! Jag har alltså brutit mot det första och viktigaste
av Tio Guds bud: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”
Ändå vågar jag stå här och jag ser dessutom rätt glad ut. Hur går det ihop? Jag borde väl i alla fall visa
lite rädsla på Domssöndagen? Jag vågar se glad ut, för att jag är övertygad om att alla människor är
sammansatta. Alla har vi både det dåliga i oss – och det goda. Än så länge är vi alla halvbra och
halvdåliga. Gud vill oss väl, men Gud vill inte bara mig väl, utan alla dem som mitt liv kan påverka.
Alltså krävs det återkommande påminnelser från Gud om att jag behöver vara självkritisk och granska
mitt liv. Och försöka ändra mig. För andras skull. Men jag vet, och Gud vet, att fullkomlig blir jag
aldrig före döden. Men om jag längtar efter Gud och hoppas på Gud så har Gud lovat att jag inte
behöver vara rädd. Som döpt så vet jag dessutom att Gud lovat att vara med mig ”alla dagar till
tidens slut”. Även när det är hemskt. Även när det blivit väldigt fel. Därför vågar jag hoppas.
Det är i Gud som vi lever och rör oss och är till. Det är inför Gud vi ska stå till svars – och faktiskt
redan står till svars. Det är därför vi får chansen i varje gudstjänst att bekänna och be om förlåtelse
och förnyelse. Det är därför vi ber i varje Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem
som står i skuld till oss.” ”Döm mitt hjärta, här i tiden, innan världen döms av dig. Och när tiden är
förliden, i ditt domslut fria mig.”
Det är en orolig tid nu. Vi, som inte är vana vid allvarliga kriser, oro och pandemier, upplever något
liknande som gosskörspojkarna för hundra år sedan. Men var inte rädd! Gud vill att den här världen
ska bli bättre och Gud vill använda oss för det, trots att så mycket blivit fel. Vi är alltså viktiga – och vi
är älskade, och ska inte behöva vara rädda för vårt möte med Gud, vare sig det sker nu i vårt inre och
genom människor som möter oss nu eller när våra liv är slut. Gosskörgrabbarna för hundra år sedan
och ni som är med i kören nu väcker andras hopp när ni tar in den eviga musiken i nuet.
Kören för hundra år sedan och kören idag sjunger ut förtvivlan och erfarenhet och sjunger därför in
hopp och insikt om att vi aldrig är ensamma. Och dessutom har ni ofta rätt kul! Livet är alltid hotat
men livet kan och ska värnas! Därför vågar vi leva!