Ikväll lämnar jag över ordet till hjälpledare Mikael. Ett inlägg om kvällens händelser kommer att publiceras i morgon förmiddag.
Om alla gosskorister vore sopraner ….
… hade det bara behövts en ledare på den här resan. Nu är vi fyra, förutom Überstormführer Margaretha. Det är Petter och Helene, som har hand om lilla gosskören, och Pernilla och jag, som är ledare för de övriga. Lilla gosskören består av små små minigossar som är 8 eller 9 år. Att det behövs två ledare för dem är helt förståeligt. Det ska sjungas godnattsånger och läsas godnattsagor, vyssjas och pyssjas när de ska läggas straxt efter nio. Fram emot klockan 23 brukar det vara tyst i deras rum och ut kommer två hålögda ledare och stupar ner i sina egna sängar inne på hotellet. Minigossarna behöver dessutom hjälp att blanda o’boj och att gå på raka led mellan replokalerna.
För Pernilla och mig skulle det hela dock bli en dans på rosor. Herrarna är ju vuxna och klarar sig själva. Altarna har varit med så länge så det kan alla rutiner och kommer inte att ställa till några problem. Sopranerna däremot, de är 10 till 12 år ungefär kommer nog att behöva lite pekpinnar. Trodde jag. Även herrar behöver nån som visar en rätt i livet eller i alla fall till rätt replokal, eller väcker en på morgonen (eller hur Oliver) eller talar om för en det olämpliga i att spela fotboll utanför en gosskasern halv tolv på natten.
Men klart mest svårmanövrerade är altarna. Det är prepubertala gossar, 12 till 15år, som inte behöver några som helst instruktioner från någon vuxen. De kontrollerar helt och hållet sin egen tillvaro. Den ende som har någon påverkan på dem är Maggan. Så henne hotar Pernilla och jag med när inget annat hjälper. Att förklara för en alt att små små gossar inte kan sova, utan gråter för att nån spelar gitarr och trumpet klocka 21.45 bemöts enklast med – vi behövde ju inte vara tysta förrän 22! Att förklara samma sak klockan 22.15 bemöts –va är klockan redan tio? Än sen, de sover ju ändå inte
Däremot sopranerna. De är som en tämjd flock får där jag är ”herrens herde”. De är tillräckligt gamla för att förstå och följa givna instruktioner men fortfarande tillräckligt små för att fortfarande ha respekt, och kanske för en del. även se upp till en vuxen. De har inte orsakat oss mycket bekymmer. När t.ex Philips väckarklocka ringt först klockan två, och sedan igen klockan fyra kom det ett försynt SMS om att –ingen här kan sova. När jag läste SMS’et klockan sju på morgonen hade de redan varit vakna i tre timmar. Men vi blev inte störda. Det blev dock den främmande mannen i rummet intill. Han var dock desto gladare efter natt två då det varit tyst ända från klockan tio till klockan sju. Tänk va lite det behövs ibland för att göra någon glad! Det mest dramatiska med sopranerna, förutom en stukad fot och en förmodad spräckt trumhinna, var när jag dyrkade upp kombinationslåset på en resväska (hoppas att det var hans egen förresten). Det tog ungefär fyra sekunder för mig att med örat tryckt mot väskan vrida fram rätt kombination. KLICK.
Så Margareta, be domprosten låsa in kyrksilvret noga, och Jönssonligan –släng er i väggen!
Mikael